-
Mer information
-
Joakim Ekelöf, Nordic Beet Research Mars 2024
Att sockerbetan är en relativt fosforkrävande gröda råder det ingen tvekan om. Vikten av god bördighet har belysts i bland annat de långliggande bördighetsförsöken, som också till stor del ligger till grund för de rekommendationer vi har idag.
Dessa rekommendationer säger att med betor i växtföljden bör P-AL-talet ligga på minst 10 för att inte riskera att tappa skörd. Att lyfta ett för lågt markvärde är dock förknippat med en relativt hög kostnad, eftersom en väsentlig mängd fosfor ofta krävs. Frågan som belystes i denna studie var därför riktad mer åt ettårseffekterna av fosforgödsling till sockerbetor, samt spridningsteknikens inflytande på skördeutfallet vid olika P-AL-tal.
Resultaten från 9 försök under 2021–2023 visade på stora skördeeffekter för tillförsel av fosfor. Tydligt var också att spridningstekniken hade en avgörande betydelse för ettårseffekterna: 15 kilo P per hektar placerad fosfor gav större skörderespons än 120 kilo P bredspridd (figur 1). Skördeökningen drevs framför allt av en ökad rotskörd, men även sockerhalten ökade med ett par tiondelar i de placerade leden jämfört med 0 kilo P.
Tyvärr togs inte bladanalyser i alla försök i serien, men på en av platserna 2023 togs ledvisa bladanalyser i juni. Här låg markens P-AL-värde på 5,3 och figur 2 visar att det fanns ett tydligt samband mellan koncentrationen i växten och skördenivån.
Slår man samman försöken som hade lägst P-AL-tal för respektive år hade de
ett genomsnittligt värde på 3,9 mg P per 100 g jord. Skördeeffekten i dessa försök är snarlikt grafen i figur 2, men låg ett par–tre procentenheter högre. Görs samma beräkning för de försök som låg något högre i P-AL, i genomsnitt 5,3 mg P per 100 g jord, var mönstret detsamma. Det som skiljde var att skörderesponsen faktiskt hoppade upp ytterligare ett snäpp och skördenivån för de högsta placerade givorna hade ett relativtal runt 120. De försöksplatser som skiljde ut sig var de med högst
P-AL-tal respektive år. Dessa snittade 9,0 i P-AL och här låg skörderesponsen kring 4 procent för samtliga fosforgödslade led. Här tycktes spridningstekniken eller givan inte spela speciellt stor roll, sannolikt för att jorden redan innehöll tillräckliga mängder fosfor.
Fosfor tas upp via diffusion. Det innebär att plantan, genom upptaget av fosfor, skapar en koncentrationsskillnad i markvätskan som i sin tur gör att ”ny” fosfor frigörs från markpartiklarna för att utjämna skillnaden som uppstår genom upptaget. Eftersom markvätskan i matjordslagret typiskt innehåller omkring 0,1 kilo P per hektar, och plantans rötter inte genomsöker hela profilen, behöver markvätskan runt rötterna tömmas och fyllas på 10–20 gånger per dygn när betan växer som mest. Med den bilden i bakhuvudet är det inte svårt att inse betydelsen av hög markfukt för fosforupptaget. Det är heller inte svårt att föreställa sig hur en bredspridd fosfor, som
ligger ytligt i torr jord, sannolikt inte kommer årets gröda till gagn.
Markfukten har alltså extremt stor betydelse för fosforeffekten, och det syns också i resultaten i dessa försök. År 2022 hade vi en relativt nederbördsrik och sval första del av odlingssäsongen. Effekterna av fosfor var då mycket blygsamma och spridningstekniken spelade mindre roll oavsett P-AL-tal (figur 3). Effekterna kan i stället till stor del härledas till 2023 års siffror, även om mönstret var exakt detsamma 2021. På två av platserna 2023 gav 60 kilo placerad P per hektar över 50 procent skördeökning jämfört med ingen fosfor. Det förklaras framför allt av det uteblivna
regnet under den första halvan av tillväxtsäsongen 2023.
Att placeringen av P får så stor betydelse under torra förhållanden förklaras av att mineralgödseln myllas djupare i fuktig jord och därmed blir mer tillgänglig. Till sockerbetor rekommenderas därför att gödseln placeras 6 cm till sidan och 6 cm under fröet. Vid placering av en högkoncentrerad sträng fosfor mättas också jorden
kring gödseln, vilket gör att diffusionen som sker i markvätskan kring
gödselsträngen går snabbare.