-
Mer information
-
Februari 2019
Låga skördar 2018 har gjort att många fält haft restkväve kvar i marken, som föregående gröda inte kunnat utnyttja. Hur mycket som finns kvar, som efterföljande gröda kan ta upp, är tyvärr svårt att ge en bra prognos på. Vi kan anta att det är i genomsnitt mer än vanligt och också säkert säga att variationerna är mycket stora. Det beror på skördenivå och gödsling 2018, nederbörd under höst och vinter, jordart och rotdjup. Kväveprovtagning i fältet på våren ger bara en ögonblicksbild, och är svår att värdera om man inte har ett normalvärde att jämföra med.
Bästa sättet att anpassa gödslingen trots årets osäkerheter är därför att göra kväveanpassningen efter den information vi kan få från själva grödan. Dela kvävegivan och anpassa kompletteringsgivorna utifrån mätningar och observationer i grödan. En beprövad metod som i år blir viktigare än någonsin för att pricka rätt! Vi återkommer mer om detta i nästa artikel.
En nollruta är ett bra sätt att få en uppfattning om hur mycket kväve (inklusive restkväve) som vi får från marken.
Lägg ut en presenning (3 X 5 meter) och förankra med tältpinnar. Glöm inte att sätta ut markeringskäppar när presenningen tas bort efter gödsling. Lägg rutan lättillgängligt och på ett ställe som är representativt för fältet som helhet. Finns tillgång till mätning med Yara Handsensor i nollrutan kan denna ge ett värde på upptaget kväve och utifrån det en kväverekommendation. Samma mätning kan göras med en Yara N-sensor, men då krävs en större nollruta.
Komplettera med en maxruta där du lägger extra kväve, ca 50 kg N/ha, i huvudgivan. Färgskillnaden mellan maxrutan och fältet visar om fältet börjar lida av kvävebrist.
Tidig Sådd: >3 stora skott/planta, mer än 900 skott/m2
I många fält är bestånden mycket täta och frodiga. Vi har ofta redan fler skott än optimalt. I sådana bestånd bör man hålla ner kvävemängden i början. Tidigt kväve ökar skuggning nere i beståndet och ger tunnare, svagare strå. Även huvudgivan före stråskjutning behöver hållas ner så att inte alltför många skott går fram till ax och därmed genererar liggsäd. Svårbedömd markkväveleverans gör detta extra viktigt. Man bör inte lägga mer än 120-140 kg N/ha före stråskjutning. För att utnyttja skördepotentialen måste man då vara beredd att lägga stora kompletteringsgivor, för att försörja grödan med kväve hela vägen fram till mognad. Upp till 100 kg N som Kalksalpeter i en eller två givor från flaggbladsstadiet till axgång kan vara aktuellt. Det är gödslingen fram till stråskjutning som påverkar stråstyrkan inte den totala kvävenivån.
Sen sådd: ett litet sidoskott/planta, ca 500 skott/m2
Det finns även i år fält som är senare sådda eller med sämre uppkomst som är relativt tunna eller normala.
Här gödslar vi som vanligt, d.v.s. en mindre kvävegiva tidigt, ca 50 kg N/ha, när fälten torkat upp och tillväxten startar. I dessa fält är risken för liggsäd liten och man fyller på med en normal huvudgiva i april och är beredd att komplettera in mot axgång om skörden ser ut att bli bra.
Egentligen har all spannmål samma grundläggande fysiologi vilket gör att gödslingen i övrig höstspannmål i princip görs på samma sätt som i höstvete, men med en mindre skillnad i total kvävenivå beroende på gröda.
Det som skiljer grödorna åt är framförallt utvecklingsrytmen där råg och höstkorn är betydligt tidigare och därför behöver sin huvudgiva tidigare är höstvetet. Höstkornet kan inte heller justera sin skörd lika sent som höstvete. Här behöver man få med rätt antal ax och småax från början och göra sista gödslingen mitt i stråskjutningen.
Spannmål behöver kväve och svavel i förhållandet 10:1. Om grödan inte fått P och K i höstas rekommenderas att första kvävegivan läggs som YaraMila NPK.
Om grödan redan har sitt behov av P och K tillgodosett rekommenderas Axan till ev. tidig giva och huvudgiva samt Kalksalpeter till kompletteringsgivorna