N-fönstret står öppet länge i höstvete

Näringsämnena tas upp med varierad intensitet under grödans olika tillväxtfaser. För kväve sker absolut störst upptag under stråskjutningen då ca 50 procent tas upp, men redan under bestockningsfasen tas ca 25 procent upp. Dock är det lika viktigt att det även finns kväve tillgängligt längre fram i grödans slutfas. Den blå kvävekurvan (figur 1) visar nämligen att resterade 25 procent av kväveupptaget sker efter stråskjutningen. Så tillgängligt kväve behövs sammanfattningsvis under en lång period för att höstvete ska utnyttja sin potential.

Tre viktiga skördekomponenter

När avkastning i stråsäd diskuteras lyfts tre viktiga komponenter fram som tillsammans bestämmer avkastning och kvalitet:
• antal ax/kvadratmeter,
• antal kärnor/ax
• och hur tunga kärnorna blir (TKV).
Stommen för en hög skörd är antal kärnor per kvadratmeter, d.v.s. antal ax/kvadratmeter x kärnor/ax. Men för att uppnå högsta skördepotential gäller det att också att fylla kärnorna, d.v.s. nå en hög tusenkornvikt (TKV). Det gäller med andra ord att skapa många ax med både många och tunga kärnor för att skörden ska bli riktigt hög.

Anläggning och reduktion

De tre skördekomponenterna påverkas av kvävets tillgänglighet under den tid som de anläggs, och reduceras därefter under höstvetets tillväxt och utveckling. Bestockningen påbörjas under hösten och fortsätter fram till DC 30–31, d.v.s. fram till 1-nodstadiet.

När alla skott är anlagda börjar reduktionsfasen som varar ända fram till stadium 45 när flaggbladets slida vidgas. Har beståndet väldigt många skott, >900 per kvadratmeter, finns anledning att ”svälta” grödan för att inte öka skottantalet ytterligare och därmed undvika liggsäd. Vill man tvärtom öka skottantalet görs detta med kväve under bestockningsfasen. Redan under bestockningen påbörjas blomanläggningen vilken lägger grunden till antalet kärnor/ax.

Utdragen stråskjutning gynnsam

Inför stråskjutningen är det nödvändigt att kväve finns tillgängligt. Under gynnsamma förutsättningar pågår stråskjutningen ca 5–6 veckor. Saknas däremot kväve, trots gynnsamma förhållanden som regn, under senare delen av skottreduktionen går inte alla skotten i beståndet fram till fullbildade ax. Under ogynnsamma förhållanden, som t.ex. under det torra 2018, befann sig höstvetet mycket kortare tid än normalt i stråskjutningsfasen (figur 2). Fler sidoskott tillbakabildades som därmed fick färre blomanlag. Grunden för en hög skörd 2018 blev omintetgjord. När torkan höll i sig gavs heller ingen möjlighet att fylla kärnorna som fanns. Resultatet 2018 blev låga tusenkornvikter – läs mer i Växtpressen nr 2/2018.

Reduktion viktigare än anläggning

Under stråskjutning och följande axgång övergår blomanläggningen till blomreduktion och denna fas är kritisk. Om det saknas kväve under blomreduktionen bildas färre kärnor. Men det finns hopp:
antal skott och ax, antal kärnor samt hur tunga kärnorna blir, kan man aktivt påverka genom att fördela N-gödslingen efter vad man vill uppnå. Generellt kan man säga att reduktionsfasen är viktigare än anläggningsfasen, eftersom växten oftast är generös med anlag från start. De tre skördekomponenterna fastställs under olika perioder. Det sista stadiet är kärnbildning och kärnfyllnad, och trots att höstvetet befinner sig i sena stadier fylls kväve upp i kärnorna, både från marken och genom omflyttning i växten.

Teori testad i fältförsök

Denna flexibilitet hos höstvete skapar möjligheter till kompensation, och vi kan med hjälp av N-strategiförsök visa effekten av att förse grödan med kväve under de viktiga reduktionsfaserna. Försöken besvarar även frågan hur sent det är möjligt att N-gödsla höstvete. I figur 3 visas resultat från 21 försök åren 2017–2020. Bäst utväxling av kompletteringsgivan hade vi när flaggbladet just blev synligt (DC 37). Här ökade skörden med ca 1 ton per hektar.

Hög N-effektivitet

Men även efter DC 37 fanns imponerade respons av sena N-givor. Skördeökningen minskade något, men samtidigt ökade proteinhalten vilket medförde klart godkänd N-effektivitet på strax över 60 procent så sent som i axgång. Tack vare de sena kompletteringsgivorna motverkades därför blomreduktionen och på så sätt optimerades antalet kärnor per ax samtidigt som tusenkornvikten ökade. Vi kan därför konstatera att det är möjligt att tillföra sent kväve och påverka skörd och proteinhalt i höstvete. Att hitta optimal N-giva i fält är en utmaning, men med Yaras verktyg får man god hjälp.