Vädersäker gödsling
Ingemar Gruvaeus, mars 2024
Höstsädens stora behov av att ta upp kväve startar när stråskjutningen börjar. Stråskjutningens start varierar naturligtvis en del mellan grödor, sorter och år, men för
höstvete startar den (stadium 30) runt 1 maj i södra och västra delen av sydligaste Sverige och något senare, runt 5 maj, i Östergötland och Svealand.
Sällan som medeltalet
Mars och april är i genomsnitt de torraste månaderna. Om den genomsnittliga månadsnederbörden vore jämnt uppdelad i ett par omgångar fördelat i månaden hade vi inte haft problem att anpassa gödslingen även på de torraste odlingslokalerna. I stället skulle vi fått önskad effekt, och vatten för grödan hade funnits i markprofilen efter vintern.
Tyvärr är medeltalen inte något som man ska förvänta sig inträffar det enskilda året. I verkligheten är variationen stor mellan åren och fördelningen av nederbörden är ojämn. Hällum i Västergötland i tabell 1 fick i medeltal 34 mm i april. De år med torrast april kom dock bara 4–5 mm, medan de blötaste åren innebar mer än 70 mm. Variationerna är stora mellan åren och det måste man ta höjd för i sin kvävestrategi.
För att utnyttja det enskilda årets potential och samtidigt minimera risken för över- eller underoptimal gödsling, förluster på grund av för mycket regn, eller svag kväveeffekt på grund av för lite regn, behöver man flexibelt anpassa sig till året. I grunden gör dock den variation i nederbörd som finns mellan olika delar av odlingsområdet att risken ser olika ut i olika delar landet. Det gör att grundplanen framför allt när det gäller mängd och timing av de första kvävegivorna bör se olika ut. Stor risk för torr vår och liten risk för vattenöverskott bör leda till att man lägger mer kväve tidigt och tvärt om.
Skillnader mellan platser
För att få en idé om hur det ser ut på olika platser kan man titta på historisk nederbörd på SMHIs väderstationer. Jag har därför undersökt 4 indikatorer på ett antal platser i Götaland och Svealand för åren 1996–2023. De omfattar (1) risken för svag N-effekt före stråskjutning, (2) risk för N-förluster vid större regn i april, (3) risk för svag N-effekt mitt i stråskjutningen och (4) risk för svag N-effekt av kompletteringsgödsling.
Det är tydliga skillnader mellan platserna när det gäller sannolikhet för regn och kväveeffekt, men det är naturligtvis inte svart eller vitt. Norrköping och Kalmar har högst risk för torr april och svag gödslingseffekt av kvävegödsling och Halmstad lägst risk. Omvänt är risken för förluster av kväve på grund av för mycket regn störst i Halmstad. Resultaten med kommentarer redovisas i figuren.
Mycket och tidigt i öster
Om man har förhållanden likt Norrköping, Kalmar och Uppsala bör det vara rimligt att satsa på en ganska tidig kvävegiva med Axan så snart eventuell snö är borta och marken bär tillräckligt väl i mars. Cirka 100 kilo N per hektar kan vara en rimlig start som sedan följs upp med en andra giva, före ca 20 april, upp till en kvävenivå man är ganska säker på inte är överoptimal d.v.s. ca 30–60 kilo N ytterligare beroende på jordart, förfrukt, djurhållning m.m. Om det blir ett torrt och ogynnsamt år lägger man inget ytterligare, men om det kommer regn så att skördepotentialen ökar, eller det
är regn i sikte, kompletterar man med ytterligare N, och då helst som Kalksalpeter, i slutet av maj–början av juni. Skulle det bli helt torrt under den perioden går sannolikt skördepotentialen ner och grödan behöver inte mer kväve.
Modest startgiva i väster
I områden med hög sannolikhet för regn som Halmstad bör det vara rimligt att använda samma tre-delade strategi, men med skillnaden att en första tidig giva kan läggas i slutet av mars–första dagarna i april och vara liten, ca 40–60 kilo N som Axan, bara som en liten försäkring mot en torrperiod i slutet av april och med liten risk för betydande förluster på grund av för mycket regn. Nästa giva läggs också den som Axan och runt 20 april upp till nivån man är ganska säker på behövs, d.v.s. ytterligare
ca 90–130 kilo N (totalt ca 130–170 N). Komplettering vid behov i slutet av maj–början av juni med 0–100 kilo N per hektar som Kalksalpeter.
Medelväg i Skåne
På platser som varken hör till de torrare eller blötaste, likt Vomb i Skåne och Hällum i Västergötland, bör strategin hamna någonstans mitt emellan. Tidig giva ut när marken bär väl i mars med 50–80 kilo N som Axan beroende på jordart, tidpunkt, förfrukt och djurhållning. Nästa giva läggs också den som Axan och runt 20 april upp till nivån man är ganska säker på behövs, d.v.s. ytterligare ca 70–110 kilo N (totalt ca 130–70 N). Komplettering vid behov i slutet av maj–början av juni med 0–100 kilo N/ha som Kalksalpeter.
Anpassning är nyckeln
Slutsatsen blir att flexibilitet och anpassning till årets förutsättningar är nyckeln
till att kunna utnyttja platsens potential för skörd det enskilda året utan att gödsla överoptimalt. Att inte lägga mer kväve före stråskjutning än grödan tämligen säkert kan utnyttja det enskilda året för att kunna komplettera vid behov före axgång bör kunna fungera väl på alla platser. Får vi en långvarig torka i slutet av maj–början av juni går skördepotentialen ner och man avstår då från sen komplettering. Under mer
gynnsamma förutsättningar försöker man komplettera före ett regn.
Det som bör skilja mellan områden är hur stor en tidig kvävegiva bör vara och fördelningen mellan första och andra givan. Ammoniumnitrat-N i form av Axan bör vara en bra kompromiss mellan snabb effekt och låg förlustrisk i de två första kvävegivorna, medan nitrat-N i form av Kalksalpeter i sena kompletteringar bör öka säkerheten för högkväveeffektivitet.
