Antalet blad och sidoskott avgör bladverkets omfattning och det slutliga antalet vippor vid skörd. De viktigaste makronäringsämnena för tidig bestockning, bladutveckling och sidoskottsöverlevnad är kväve, fosfor och svavel. Utav mikronäringsämnena är mangan och zink de viktigaste för att öka bladantal och antal sidoskott.
Kväve är det enskilt viktigaste näringsämnet för att nå en hög skörd. Tillräcklig tillförsel ger fler sidoskott och större bladmassa, samt en snabbare bladutveckling. Kvävebrist leder å andra sidan till en försämrad utveckling av axanlagen vilket minskar antalet småax där kärnorna utvecklas.
Hur mycket kväve som ska tillföras beror på hur mycket kväve som finns tillgängligt i marken. I jordar med hög mullhalt och mycket organiskt material, kan havreplantan få hela sitt kvävebehov tillgodosett av dessa kvävereserver, medan det vid intensiv odling på mineraljordar oftast handlar om kvävegödsling på mellan 40 kg/ha till 150 kg/ha. Ofta kan kvävetillförsel dubbla eller till och med tredubbla avkastningen.
Denna extra avkastning beror på ett större och grönare fotosyntetiserande bladverk, och ett ökat antal sidoskott som leder till fler vippor per ytenhet. För varje sidoskott som bildas skapas även extra rötter, så en tillräcklig tillförsel av kväve ökar även rotsystemet vilket förbättrar plantans upptag av vatten och kväve. Hur många sidoskott som överlever beror bland annat på mängd och tidpunkt för kvävetillförseln.
När antalet sidoskott är under optimum, kommer en högre tillförsel av kväve tidigt under tillväxtperioden (Zadoks GS 25-30) öka antalet skott och därmed det slutliga antalet vippor. Denna strategi bör dock inte användas när plantpopulationen är optimal eftersom den kan leda till för hög tillväxt av blad och skott, och därmed ge upphov till liggsäd. Om antalet skott är det önskade så är lägre kvävetillförsel tidigt under säsongen en lämpligare strategi.
Fosfor anses näst efter kvävet vara det viktigaste näringsämnet när det gäller påverkan på tillväxt och utveckling.
Den allra viktigaste processen som fosfor är involverad i är inlagringen av energi i form av ATP – adenosin trifosfat. Denna kemiska lagringsform av energi används som bränsle i många av grödans fysiologiska processer.
När grödan har utvecklat två till tre blad blir den beroende av markens fosfor för fortsatt tillväxt. Fosfortillgången i jorden påverkas av många faktorer såsom pH, andra näringsämnen som aluminium, järn och kalcium, markfuktighet och temperatur.
Det är viktigt att säkerställa att det finns lättillgänglig fosfor i marken för att undvika att en brist hindrar tidig utveckling av rötter och skott. I havre finns det två tillfällen där fosfortillgången är extra viktig. Först under grödans etablering (Zadoks GS 13-25) när grödan växer snabbt och utvecklar skott och rötter, och sedan när stråskjutningen börjar (Zadoks GS 31-49) då 70 procent av fosforn kommer tas upp under loppet av bara några veckor. Målsättningen med fosfortillförseln är att möta detta behov.
Fosfor har kopplats till produktionen av cytokinin, då grödor med fosforbrist har haft lägre innehåll av cytokinin (Jose´ M. Franco-Zorrilla The Plant Journal (2002) 32, 353–360). Cytokinin spelar en viktig roll i bland annat celldelning och rottillväxt.
Spannmålsgrödor behöver ungefär 3,5 kg fosfor per kilo kärnskörd. Fosforbrist är ofta ett problem hos grödor med dåligt utvecklat rotsystem på kalla jordar.
Svavel är ett annat viktigt växtnäringsämne som grödan behöver för att skotten ska växa till ordentligt. De svavelbaserade aminosyrorna utgör byggstenar för grödans tillväxt eftersom många proteiner bildas från dessa. Landbaserade svavelnedfall från industrierna har minskat mellan 90% och 70% beroende på region. Därför har grödans svaveltillgång blivit mer beroende av tillförsel genom gödsling. Svavel är svårrörligt i växten, och bristsymptom syns först i grödans yngsta delar. För att undvika detta bör svavel läggas in i gödslingsplanen för att möta grödans behov. Svavelbrist kan även påverka grödans kväveupptag negativt, vilket ger lägre skördar.
För att plantan ska kunna ta upp svavel måste det vara i form av sulfat. Andra former av svavel måste först oxideras till sulfat i jorden, vilket kan ta flera veckor beroende på markförutsättningar såsom markfuktighet och temperatur.
Mangan och zink är två viktiga mikronäringsämnen som påverkar utvecklingen av avkastningskomponenterna, till exempel genom ökat vippantal och ökad kärnstorlek, vilket leder till högre avkastning vid skörd.
Mangan spelar en viktig roll i fotosyntesen, när protein skapas, i rotutvecklingen och för motståndskraft mot torka. Mangan påverkar även ligninbildningen, där försämrad ligninproduktion i grödan syns som slokande blad och dålig rottillväxt. Havre är den gröda som är mest känslig för manganbrist.
Mangan och zink har även kopplats till förbättrat upptag av andra växtnäringsämnen, både makro- och mikronäringsämnen.
Antalet skott som bildas och utvecklas påverkas av:
Ju lägre utsädesmängd och ju tidigare sådd, desto mer kommer varje enskild planta bestocka sig, och det slutliga antalet skott kommer bero på hur många av sidoskotten som överlever och kan bilda vippor.
Antalet sidoskott och dessas överlevnad påverkas av:
